Igår hände det som alla föräldrar fasar för.
Vår son försvann…..
Vi hade ju gäster och vi skulle alla samla ihop oss för att åka ut på havet. Alla sprang runt och packade sina badkläder. Utom jag och ”Mini” som satt i trappan och ”chillade” 
Han hade fått en glass…Då är han den snällaste som finns… (jodå, man kan uppfostra ett barn på olika sätt)
Jag gick ner för trappan och hämtade en kasse som låg på altanbordet. När jag vänder mig om så sitter han inte kvar i trappan… Jag tar för givet att han gått till sin pappa eller någon av de andra.
Allt detta händer på några sekunder… Jag möter den ena efter den andra ute på gården. UTAN den lille…..
- VAR ÄR HAN skriker jag.
- Jag trodde han var med dig? Ni satt ju i trappan….
JISSES!!!! Här slutar mitt hjärta att pumpa……. vi springer åt varsitt håll…. JAG ner till vägen där en del IDIOTER kör förbi som racerförare. Det enda jag tänker på är att från och med nu blir det koppel! Jag fixar inte sånt här. Jag hör hur alla ropar på honom. Allt snurrar… Vad hade man gjort OM man hittat honom nere vid vägen? Jag kan inte ens tänka tanken till sitt slut.
Jag konstaterar att han inte är vid vägen, inte i garaget (hans favvoplats) och inte hos grannarna. Jag vänder och springer upp till huset. Letar i alla garderober……. Här börjar tårarna komma…. VAD ska jag göra????
Min son!!! Mitt allt!!!!! Jag kan inte andas utan honom. Han gör mig till en mycket bättre människa! Han kom in i mitt liv och gjorde mig HEL! (förlåt klyschan men så är det)
Paniken börjar stiga även hos de andra som letar…
Plötsligt………… ser vi en liten parvel i knallgul flytväst som kommer emot oss borta ifrån baksidan (där vi letat massor) med sin glass i handen. Han ler med hela ansiktet och går och sjunger! (Älskade Älskade UNGE!!!!!)
Jag springer mot honom och lägger mig på knä och ”krossar” honom nästan med min omfamning. Han skrattar lite nervöst och tillgjort som om ”har JAG gjort nåt fel?” Jag harklar mig och talar argt om för honom att man ALDRIG får gå iväg sådär!!!!
Då blir han förbannad och slänger sin glass i gruset och vill gå ifrån min famn….. (Han vill INTE bli tillrättavisad minsann)
Men han får bli hur arg han vill för det är han som är en liten liten älskad son och det är vi som är dom stora, stygga föräldrarna som ska se till att inget ont händer honom. Och jag har en känsla av att det inte var sista gången som han blev ”uppläxad” av oss….
Jag sänder här en elektronisk hälsning upp till Gud och farmor o farfar som hjälpte oss att se till att inget hände. TACK!!!
Kramar